Fler skrotbilar som lite motvikt till alla blombilder.
I söndags var jag tillbaka på bilkyrkogården. Redan på väg hem efter förra besöket visste jag att jag skulle återvända. En del ställen har en dragningskraft som är svår att förklara.
Dolda i den täta växtligheten ligger bilarna bortglömda, rostiga och plundrade. Hela stället är märkligt. Det är tyst och öde, några hundar skäller på avstånd. Bland trädtopparna flyger ett par ringduvor med tunga vingslag. Allt är fascinerande och samtidigt lite kusligt. Man bara väntar att det ska dyka upp en kille bland bilarna och spela banjo.
Och eftersom jag har lite livlig fantasi tog jag med äldsta sonen som livvakt och sällskap. Efter en stund utbrister han: ”Ett perfekt ställe att dumpa ett lik på”.
Det är tydligen inte bara jag som har sett för många amerikanska filmer.
